Att vara introvert och att bära mask
Att vara introvert och bära mask
- En personlig reflektion kring osäkerhet och rädsla
Att vara introvert är som att leva med en ständig dialog inom sig själv. Jag känner ofta att jag bär en mask – en fasad som döljer mitt sanna jag från omvärlden. Det är inte alltid av fri vilja, utan snarare ett försök att skydda mig mot dömande blickar och missförstånd. Den där masken kan kännas trygg, men samtidigt blir den ibland en börda. Att aldrig riktigt våga visa vem man är, det tär på självkänslan och skapar en slags ensamhet även bland andra människor.
Osäkerheten följer mig som en skugga. Jag tvivlar på mycket – på mina förmågor, mina val, mina relationer. Det enda jag känner mig helt trygg med är min kunskap. Den blir min livboj när allt annat stormar runt omkring. Men även kunskapen kan ibland kännas bräcklig, när panikångesten slår till och rädslorna tar över. Då känns världen både för stor och för liten på samma gång.
Panikångest är som att stå mitt i ett oväder där allt snurrar och ingenting går att kontrollera. Hjärtat rusar, tankarna hakar upp sig och kroppen vill fly. Rädslorna är många – rädsla för att inte duga, för att bli avslöjad, för att inte passa in. Trots detta försöker jag varje dag att stå stadigt, att acceptera både min introverta natur och de masker jag ibland måste bära för att orka.
Kanske är det just den här blandningen av osäkerhet och kunskap som gör mig till den jag är. Jag lär mig att leva med mina rädslor, att ibland låta masken falla och våga visa mitt sanna jag – om så bara för en stund. För varje gång jag gör det blir världen lite mindre skrämmande, och jag lite mer trygg i mig själv.
Andra inlägg
- Stjärnornas hopp
- Hoppet är stjärnorna i det mörka kosmos
- På flykt från mörkret, en berättelse om styrka i skuggan av hat
- Att leva med svår ångest och relaterade psykiska tillstånd
- Att vara introvert är som att vara vilsen i världen
- Det finns alltid hopp, även när det är som mörkast...
- Min ångest besegrar mig ibland
